Reseberättelser

 Pauline Fransson stipendiat 2023

Genom dessa resor så har jag sökt efter färger, ljus och medvetenhet. Ivan Aguélis tankar har
varit ledande och jag har rest till platser där jag har fått utmana mitt sätt att se. Närmat mig hur
de olika valörerna och kulörerna beter sig i de olika landskapen och uppleva hur ett landskap bär
på en väldigt specifik färg. Det har varit viktigt för mig att få studera just de där färgerna men
också att se hur min egen kropp och närvaro färgar landskapet. Ljuset var så annorlunda på de
platser jag var på men samtidigt så var det enkelt att se beröringspunkterna. Eller så var det bara
minnen.
Jag har suttit länge och bara tittat på hur ljuset studsat mot olika former av klippväggar, torra och
karga sandlandskap, gräsbeklädda kullar och berg och givit det sin bestämda färg. Gjort snabba
skisser med både färgpennor, akvarell och oljefärg. Tänkt, skrivit, diskuterat och blandat ny färg.
Gett mig ut igen. Sett hur morgonljuset bär på mer neapelgult och hur det mot eftermiddagen
byts ut mot mer kadmiumgult. Tänkt att om jag bara hade gått på min kropps minnen så hade det
endast blivit kadmiumgult. Att hettan i sig påverkade mig så mycket i det jag gjorde borde jag ha
förstått, men det överraskade mig ändå. Det är i den där brytpunkten som jag vill befinna mig i
ett slag. Där jag försöker vara ärlig mot såväl landskapets färger, för att respektera det, men även
vara ärlig mot min kropps färger som kompromisslöst färgar allt jag ser och gör.
 
Från resan återstår minnesflimmer längs en asfalterad landsväg, kantad av ett snett, smörfärgat räcke, som korsar två orter vid havet. Platsen var avlägsen, om än familjär. De enda arbetsverktygen jag minns att ha tagit med mig var en ryggsäck med en svinborste av päronträ, en röd metallask med smulig italiensk lakrits, en telefon med sprucken kant, ett omlottplagg med röda ananasfrukter och ett par gamla träningsskor som aldrig torkade. Den ena orten kryllande av barnfamiljer, den andra hade sedan några år blivit en tillflyktsort för unga bohemer. Jag hade gjort det till vana att promenera mellan A och B någon timme innan det ljusnat och hem igen när solen stod som högst. Resan tog någon timme i anspråk. Det var nästan som att gå i sömnen på sulor med intorkat havsvatten och enstaka återhållna sandkorn klibbande vid vartannat fotsteg. Att jag gick upp så tidigt var inte följden av ett lidande, eller arbetsdisciplin, utan förorsakat av en ytterst banal om än tvingande vilja till deltagande. Där jag bor annars är solens dagliga cirkulation inget högtidligt. Och efter hemkomsten vill jag inte återuppföra det som då blivit något av en ritual. Där jag bor ägs solen. Över husen, språket, sagotorn befolkade av människosläkten, varav vissa klarat sig med äran i behåll och de flesta fallit i naturgiven glömska, drar solen som en slags teaterlampa till denna ständiga ödesskyltning. Ett illustrativt hjälpmedel om något. Här var rollerna annorlunda. När jag somnat på stranden var det även den som svepte över skummet som slukade ett efter det andra av de föremål jag plockat med. Ibland sammanföll min ankomst med soluppgången, och jag kunde räkna in mig bland de stillastående människoklasarna. De som inte låg i koma i en solstol eller instuckna i sandhögar stod andaktsfullt och försökte föreviga stunden som ett hundratals minisolar.

 

<i "palatino="" linotype",="" serif;"="">