Från resan återstår minnesflimmer längs en asfalterad landsväg, kantad av ett snett, smörfärgat räcke, som korsar två orter vid havet. Platsen var avlägsen, om än familjär. De enda arbetsverktygen jag minns att ha tagit med mig var en ryggsäck med en svinborste av päronträ, en röd metallask med smulig italiensk lakrits, en telefon med sprucken kant, ett omlottplagg med röda ananasfrukter och ett par gamla träningsskor som aldrig torkade. Den ena orten kryllande av barnfamiljer, den andra hade sedan några år blivit en tillflyktsort för unga bohemer. Jag hade gjort det till vana att promenera mellan A och B någon timme innan det ljusnat och hem igen när solen stod som högst. Resan tog någon timme i anspråk. Det var nästan som att gå i sömnen på sulor med intorkat havsvatten och enstaka återhållna sandkorn klibbande vid vartannat fotsteg. Att jag gick upp så tidigt var inte följden av ett lidande, eller arbetsdisciplin, utan förorsakat av en ytterst banal om än tvingande vilja till deltagande. Där jag bor annars är solens dagliga cirkulation inget högtidligt. Och efter hemkomsten vill jag inte återuppföra det som då blivit något av en ritual. Där jag bor ägs solen. Över husen, språket, sagotorn befolkade av människosläkten, varav vissa klarat sig med äran i behåll och de flesta fallit i naturgiven glömska, drar solen som en slags teaterlampa till denna ständiga ödesskyltning. Ett illustrativt hjälpmedel om något. Här var rollerna annorlunda. När jag somnat på stranden var det även den som svepte över skummet som slukade ett efter det andra av de föremål jag plockat med. Ibland sammanföll min ankomst med soluppgången, och jag kunde räkna in mig bland de stillastående människoklasarna. De som inte låg i koma i en solstol eller instuckna i sandhögar stod andaktsfullt och försökte föreviga stunden som ett hundratals minisolar.
Detta är Ana-Maria Hadji-Culeas reseberättelse (Stipendiat år 2015)